Att aldrig veta....
Nu ikväll blev det ett jätteutbrott från T... Varför det blev så stort de vet jag inte. Och just de där att aldrig veta e så svårt. Idag va de att han inte fick leka med kompisen längre, klockan va 18.30 och jag tyckte de va dags nu att komma hem, få i sig en bit mat, komma ner i varv lite för att sedan lägga sig. När han förstod att han inte fick leka längre så bröt han fullständigt ihop, skrik, panik och dom allra största tårarna avlöste varandra. han ville UT och vi va så taskiga för att han inte fick gå ut, de va en såååå liten grej sa han. Han ville bara ut. Jag ville inte, för såg på honom att han behövde få ro och lägga sig. Tillslut efter mkt gråt gick han upp. Jag efter, ville prata med honom och sitta där, men han va så arg så arg på mig och besviken. Datorn for i golvet, bet på sladdar, stolen for i golvet, skrivbordslampan fick sig en smäll och lite till.... Varför reaktionen blev så stor idag de vet jag inte bara. Oftast har han föreställt sig något och sen bryter jag det och i hans ögon utan anledning vilket leder till kaos. Jonas kom in sen efter ett tag och vi bestämde ihop med T att dom skulle gå ut i 15 min så han fick spela fotboll. De va de enda rätta beslutet, att bryta det är svårt när man som jag va mitt uppe i det men Jonas gjorde helt rätt och bröt det. När dom kom in igen va T som en ny människa. Glad go och fin igen. Nu va han äntligen hungrig och fick i sig lite. Sen skulle vi borsta tänderna, men då va de som att trycka på en knapp. Hyper T slogs på, pratade bara engelska och skyggade undan såfort jag kom nära med tandborsten. I dom lägena är han omöjlig att komma nära. Vi hoppade över tandborstningen, så fick han lägga sig direkt. Ingen av oss hade orken kvar om ännu en kamp som det är många ggr.
Ska upp och stoppa om honom nu, ge han en bamsekram och tala om hur mkt jag älskar honom.
Puss & gonatt på er alla!
